Johan jönson bonniers

Johan Jönson (born ) is one of Sweden&#;s most prominent poets, with two previous nominations for the Nordic Council Literature Prize on his merit list. He received the first nomination in for his breakthrough work, the poetry collection Efter arbetsschema. Ten years later it was time again, then with Marginalia/Xterminalia. His nominated work for the prize is called Nollamorfa and is published by Albert Bonniers Förlag.

Excerpt from the rationale:

In Nollamorfa, Johan Jönson’s latest and twenty-first poetry collection, we meet a man who retired from his job as a janitor a few years ago. He now suffers from Parkinson’s-related dementia, and we’re with him during his final days in a nursing home. His confused memories, thoughts, and impressions wander down the middle of the pages of the book in short lines, often fragmented into single sounds and syllables. On the right-hand side of the book is a text in italics where the man’s carers and relatives try awkwardly to reach him. This back-and-forth lasts until the end, his death – the countdown to zero in Jönson’s authorship, referring back to his idea that “poetry is zero”.

Kim Simonsen (born in ) has written seven b

  • johan jönson bonniers

    • ProponeisiS. Zoembient växelverkanvers

    Finns det behov av litterära verk som inte anpassar sig till beställningen på mys, spänning och pirr? Ett och ett halvt kilo Proponeisis av Johan Jönson får Ralf Andtbacka att reflektera över för vad gränsen går för definitonen av en bok.

     

    Att läsa Johan Jönson är i hög grad en fysisk upplevelse. Det är inte bara att kroppen – den mänskliga, den samhälleliga, den textuella – är ständigt och mycket påtagligt närvarande i poesin utan också, ofrånkomligen, att verkens omfattning fordrar vältränade sätesmuskler, uthålliga läsmuskler.

    Hans nya alster täcker över 2 sidor utan paginering, förutom i slutet, där den ansenliga siffran för tankarna till uthållighetssport – så här långt är ett litterärt ultramaratonlopp, berättar den.

    Och så har vi vikten, närmare ett och ett halvt kilo papper, inte en volym som lämpar för läsning i sängen precis. Man får placera kolossen på skrivbordet eller köksbordet, slå sig ner och huka sig över den, formatet tvingar fram en sådan approach.

    Böcker har ju också andra syften, som utfyllnad i hyllan, insatser i ett litterärt spel

    Bladen i boken är tunna och klistriga, precis som i, ja, somliga bibl

     

    Få svenska samtida poeter har ett lika solid fanbase likt Johan Jönson. Efter &#; i rundast tänkbara slängar &#; en tjugotal diktböcker ger denne nu ut något liksom i förstone annonserades vilket en långnovell. Resultatet, I hängmattan, existerar en 47 sidor utdragen bok vilket till största del liknar hans poesi, med den skillnaden för att det saknas ojämn högermarginal. Alltså: prosa, så såsom Johan Jönson ser den. Är detta då ett roman? Hm, låt mig återkomma mot det.

    Det laboreras tillsammans fetstil, kursiveringar, versaler, svarta punktblobbar, samt ordförrådet existerar den igenkännbara jargongen tillsammans med ord mestadels hämtade ifrån en viss kontinental tänkesätt. Att detta inleds tillsammans en fragil fjäril är kapabel skicka associationsbanorna till kaosteorin, men sålunda lätt bör vi ej ha detta &#; åtminstone inte enbart. Det abstrakta ställs mot det konkreta, det eteriska mot detta skitiga, samt att studera Jönson är kapabel ge intrycket av enstaka ångvält likt manövreras från Shelley. Jönson gör allt för för att motverka enstaka smidig samt kontinuerlig läsning. Här åstadkoms halter. Avbrott. Du hejdar dig. Samtidigt som meningarna byggs vid och byggs på, blad upp samt sida ned. Andningspauserna existerar sällsynta, dock de finns.


    Så tas både det vackra och detta stygga inom b